Tappade bort U:s hund!

Hade en mindre lyckad natt inatt. Vaknade vid tre och var klarvaken. Insåg snabbt att jag inte skulle kunna somna om. Gick upp. Drack lite te. Försökte distrahera mig. Gick ut med Keyla. Skar mig till slut. Det var oundvikligt. Jag kunde inte stå emot. Kunde somna igen efter att jag skurit mig några gånger, vilket inte brukar vara fallet. Adrenalinet som pumpar brukar göra mig ännu mer vaken...

Var ute med Keyla och Skrållan i Bellevue på lunchen. Allt gick jättebra; Keyla sprang omkring och Skrållan gick som klistrad vid min sida. Men sen på vägen tillbaka så hände något, Skrållan fick världens fart framåt och försvann bakom krönet. Jag tänkte att hon säkert bara sprang i förväg en bit men när jag kom runt krönet kunde jag inte se henne. Jag ropade och visslade men ingen Skrållan dök upp. Beslutade mig för att gå ett varv till runt parken för att se om jag kunde se henne. Men det lilla busfröet är ju svart och vit så man kan ju inte se henne i det här vädret! Hon smälter in så bra bland snö och grenar och smuts... Efter att ha gått några varv och inte sett en skymt av henne var jag ju illa tvungen att ringa U. Jag skämdes som en gnu när jag fick förklara för henne att jag tappat bort hennes hund. Hon skulle iaf ta bussen till parken och hjälpa mig leta. Efter femte varvet runt parken (Keyla var jättefundersam vid det här laget) kom två tjejer med en hund. Jag frågade, med panik i rösten, om de sett någon liten svart/vit cocker. "Ja, hon sitter där borta så fint vid ett träd" sa de och pekade ut ur parken. Jag gick dit och fick syn på henne. Hon bara satt där och tittade sig omkring. Ringde U igen och sa att jag hittat henne. Lättnad... Men nu började nästa problem; så fort jag och Keyla kom i närheten viftade Skrållan på svansen och stack åt motsatt håll. Till slut var hon osmart nog att springa in i en återvändsgränd och då fick jag tag på henne. Jag var så lättad och ringde U igen och upplyste om att rymmaren var infångad igen. Gud, vilken pärs. Hade det hänt henne något hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv...

Annars har jag varit ganska deppig nu på kvällen. Känner mig ensam och ledsen och saknar H så himla mycket. Något positivt iaf är att F är hemma från Indien! Hade ett långt samtal med henne idag på telefon och jag fick möjlighet att ventilera allt som hänt med H. Och även få hennes synpunkter. Hon är så klok och hon förstår mig så väl. Vi ska försöka ses i helgen *längtar*