Jag

Mitt liv på latin
Ad nocendum potentes sumus
Vi har kraften att skada
Canis timidus vehementius latrat quam mordet
En rädd hund skäller värre än den bits
Cave canem!
Varning för hunden!
Dum spiro, spero
Medan jag andas, hoppas jag
Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa
Min skuld, min skuld, min stora skuld
Mors ultima linea rerum est
Döden är alltings yttersta gräns
Nemo ante mortem beatus
Ingen bör kallas lycklig före sin död
Omnis una manet nox
Samma natt väntar oss alla
Omnia mea mecum porto
Allt mitt bär jag med mig
Pulvis et umbra sumus
Vi är stoft och skugga
Quid me nutruit me destruit
Det som föder mig, fördärvar mig
Serva me, servabo te
Rädda mig och jag kommer att rädda dig
Spemque metumque inter dubii
Sväva mellan hopp och fruktan
Aliquando et insanire iucundum est
Ibland är det skönt att få vara galen
Esse non videre
Att vara utan att synas
Memento mori
Kom ihåg att du ska dö
Wednesday, February 14, 2007
När jag var liten...
Jag kommer ihåg en gång när jag var yngre och skulle bli "blodssyster" med en av mina bästa vänner. Vi skulle ta varandras blod och blanda dem på ett "kontrakt" vi skrivit om vad det innebar att vara "blodssystrar". Jag gick hela dagen och beväde för den där blodblandingsprocessen. Jag vågade helt enkelt inte sticka mig i fingret för att få fram den lilla blodmängd som behövdes. Jag tog kontraktet och mina färgpennor och blandade gult, rött och brunt till något som skulle se ut som torkat blod. Vännen i fråga köpte det hela och kontraktet blev förseglat trots att jag inte lyckades klämma fram de där bloddropparna. Hur kommer det sig att jag idag inte har någon som helst rädsla för blod, utan istället tycker att det är ganska fascinerande? Att jag blir lugna av att se mitt eget blod rinna? Hjärnan spelar mig spratt...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment