Illusionen som gick i kras...

Hade inte skurit mig på ett bra tag trots allt som hänt med H. Känner mig mest ledsen och ensam och nere och har inte alls samma ångestattacker och flashbacks från våldtäkten som jag brukar ha. I veckan fällde min boendestödjare (borde heta boendestjälpare) att jag allt "hade gått upp avsevärt i v ikt sedan vi började träffas" (vi har haft kontakt i ett och ett halvt år). Det där har gnagt i mig i flera dagar nu. Orden ekar i mitt huvud och mitt redan extremt sargade självförtroende har fått sig en ordentlig törn. Imorgon ska jag på anställningsintervju och började fundera på vad jag ska ha på mig. Kunde nu tyvärr inte ha det jag tänkt ut för att jag tyckte att jag såg för tjock ut i det. Orkade inte längre med min äckliga kropp utan fick extrema tankar om att jag måste straffa den (och mig själv eftersom det är jag som styr den). Försökte med färdigheterna från DBT:n (läs mer om DBT här http://www.borderline.nu/nuke/modules.php?name=News&file=article&sid=38); inte döma, acceptera läget, distrahera. Satte mig ner och kollade igenom alla foton på datorn. Det brukar få mig på bättre humör. Men jag mådde bara ännu sämre eftersom Keyla inte är hos mig just nu (läs mer i annan post). Det som inte får hända var oundvikligt. Så nu har jag ett nytt, stort sår på ena benet. Det blev inte särskilt djupt och jag har försökt att tvätta det och lägga om det så gott jag kan (tycker egentligen inte att jag förtjänar sådant). Det som har gått så bra för mig! Varför blev det så här nu då? Känner mig enormt missnöjd och besviken på mig själv. Nu måste jag kämpa för att inte hamna i den onda cirkeln (att skära mig för att jag har skurit mig...). Fan, att jag trillade dit igen! Jävla drog!