Trött

Har varit så fysiskt trött idag att jag nästan börjat gråta. Gick som en zombie iväg till terapin imorse. Men G var nöjd med veckan och vi börjar nu planera att starta en exponeringsterapi. Det hela går ut på att gradvis utsätta sig för det som skrämmer en och försöka att upphöra med undvikande beteenden (vilket jag har många av). Det hela känns jätteläskigt. Att se på sin kropp utan kläder, att lära sig att säga v-ordet, att våga prata om det som hänt känns ungefär lika jobbigt och lockande som att bestiga Mount Everest med rullator. Men det är något jag måste göra för att ta mig vidare och jag känner mig motiverad. Intressant artikel jag hittade när jag satt och surfade om exponering: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=465008

Bortsett från att jag varit Trötter idag har jag träffat min läkare och minskat ner mina mediciner ytterligare. Nu ryker den sista Oxascanden och Nitrazepamet. Dessutom ska Nozinan minskas i dos. Det känns läskigt (det med), men samtidigt skönt. Min medicinlista just nu är ett skämt och jag känner mig som ett vandranade Apotek. Dessutom är jag trög i både huvudet och kroppen på grund av alla mediciner. Hittills har jag mest märkt av fysiska problem med medicinminskningarna; jag är darrig, svettig och har myror i benen. Men det är värt det. Det måste det vara!

Sitter med Outsider på i bakgrunden (teven). Handlar om barn som är extremt allergiska. Fan, vad synd det är om människor (vuxna som barn) som är sjuka på riktigt. Här sitter jag med min välfärdssjukdom, mitt uppfuckade huvud och ett helt Apotek att tillgå. Det är fan inte synd om mig. Det är patetiskt att jag inte har kommit längre än så här och att jag är rädd för irrationella saker. Och ja G, nu dömer jag mig själv...