...

Har varit deppig idag. Har ont i benen så att jag knappt kan gå. Det gör mig deppig att jag inte kan ta långpromenader med Keyla just nu. Träffade mamma och åt lunch för att pigga upp mig själv. Funkade riktigt bra. Mådde mycket bättre när vi kom hem igen.



Satt och väntade på boendestödjaren som aldrig kom. En halvtimme efter utsatt tid sms:ade jag honom för att höra var han tagit vägen. Han var hemma och vabbade och hade glömt att ringa mig. Jäkla puckomänniska! Här planerar man hela sina dagar efter all psyktider man har och så kan de inte ens meddela en när de ska ställa in. Surade ett bra tag över det där faktiskt...



På eftermiddagen var jag på anställningsintervju på Mayday. Rekryteraren var jättetrevlig och jag tror att jag skötte mig bra. Eventuellt hade han ett kortare uppdrag under mars som han skulle kolla om jag kunde få. *hoppas* Annars hör de, precis som alla andra bemanningsföretag, av sig när något lämpligt uppdrag dyker upp. Jag undrar när det kommer att ske? Men jag börjar ju på S:t Petershemmet på måndag så jag har ju alltid något att göra... Börjar få sperationsångest (redan!) för att jag inte kommer att kunna vara med Keyla hela dagarna... Jag är så fjompig när det kommer till henne.

Kvällen blev lite av ett kaos. Skulle hem till G en sväng efter att vi varit i parken. Hans porttelefon fungerade inte och precis när jag tog upp mobilen för att ringa honom tog batteriet slut och mobilen tvärdog. Så det var bara för mig att Keyla att gå hem. Vi var hemma i en halvtimme innan jag och en trött miss K åkte hem till N. Hon kom till Stockholm på kvällen och ville ses. Vi drack rödvin och pratade och Keyla låg och sov i hennes soffa. Kom hem vid halv ett. Lagom lullig för att lätt kunna somna. Ett skönt sätt att somna på dessutom....