På grund av total övermedicinering (jag är faktiskt inte schizofren!) gjorde jag en prakvurpa i trappen i torsdags. Kände direkt att något i foten gick sönder. In till akuten (hatar att vara där, alla känner igen mig på grund av alla överdoser). Foten var inte bruten, men en sena var av. Smärta och kryckor. Mamma och P ställde upp och tog Keyla på fredagen. Jag haltade runt med henne på korta promenader runt kvarteret (tog 45 minuter!). Det höll inte. Min stackars lilla hund var totalt understimulerad. Det gjorde ont i mig att jag inte kunde ta hand om henne på det sätt hon förtjänar. Min lilla bebis! Ringde uppfödaren men de kunde inte ta henne. Istället ställde T upp. Lämnade henne där i lördags. Hon har träffat honom förrut och de (T och hans flickvän) precis skaffat valp (en amstaff) så någon är alltid hemma, så jag är inte orolig för henne så (jo, lite orolig är jag nog allt. Men det är bara för att jag är en hönsmatte). Men jag saknar henne så mycket. Det är så tomt här hemma och så ensamt i sängen (ja, hon sover i sängen med mig). Och jag har inget att göra på dagarna! Nej, nu blir det kryckor, stödlinda, högläge, Zon-kräm, Alvedon, Ipren, kyla och allt annat som kan skynda på läkningen. Jag vill ha hem min hund!
No comments:
Post a Comment