Inställt, men kul ändå...

Det blev ingen J idag. Han var tvungen att rycka in som barnvakt. Det är iaf så historien lyder. Jag såg faktiskt, trots viss nervositet, fram emot att träffa honom igen. Vi ska försöka ses nästa vecka istället. Hoppas att det inte blir några fler panikutryckningar då..

Istället för att tillbringa min tid med J satt jag framför datorn. MSN:ade med H. Mycket trevligt faktiskt. ;o) Men när det roliga var slut (för hans del) försvann han plötsligt och spårlöst. Typiskt killar; när de har fått vad de vill ha så vänder de sig om och somnar. Jag som inte trodde att han var så stereotyp. Men jag ska vara glad att han vill ha kontakt med mig öht just nu, så jag tänker sluta klaga. Den timmen (eller hur länge det nu var) vi satt och chattade var iaf det roligaste som hänt mig på flera dagar (en annan rolig grej var när jag med en fot med bara en halv sena skulle klättra upp på en stege och ta ned mina gardiner, för de måste tvättas NU!). Chattandet gjorde det iaf uppenbart för mig att jag har exakt samma känslor för honom som jag haft sedan vi träffades. Det är sorgligt och tråkigt, eftersom de inte är besvarade. Men jag känner det där pirret i magen när han är online eller när vi pratar i telefon. Och det är ju trevligt iaf.

Sitter och lyssnar på James Morrison; I am not lost, just undiscovered. Stämmer det in på mig? Att jag bara har irrat bort mig bland trassliga mörka och svåra tankar och bara behöver bli hittad? Vem ska nu vara min vita riddare när H inte är med i bilden? Känns som om jag bara trasslar in mig mer och mer och att jag snart sitter fast så hårt att jag inte kan andas. Kommer att bli en svår kamp mot att stanna skadefri ikväll. Det är mycket lätttare att falla dit nu när Keyla inte är här. I annat fall brukar jag distrahera mig (färdighet!) eller iaf tänka att hon inte ska behöva se mig i det stadiet. Och det har fått mig att låta bli många gånger. Nu måste jag komma på något annat att göra. Önskar att H var här.



Hittade gamla bilder på mig och Sara. Blev så nostalgisk att jag nästan började gråta. Det är mycket saknad just nu. Jag kommer så väl ihåg den där festen. Det var när jag var och hälsade på henne på campus i England. Vi blev utslängda från den där krogen för att vi inte uppförde oss som fina flickor ska (har väl jag aldrig gjort). Vi gick tillbaka till Saras studenrum, rökte på och hade världens bästa sex hela natten. *love* Kanske är det en tjej man borde satsa på nu?