En flicka vaknar av att väckarklockan ringer. Hon känner genast ett hugg i bröstet av ångest. Hon vet vad som kommer att hända, vad som händer varje morgon. Flickan går upp och stänger av väckarklockan. Hon röker en ciggarett för att försöka lugna sig men det är för sent. Hon hyperventilerar redan och är darrig som ett asplöv. Utan att ta på sig glasögonen går hon till badrummet på stapplande steg. Hon vill inte riskera att se sig själv i hallspegeln. Inne i badrummet hänger hon en handduk över badrumsspegeln. Hon vill inte att hon ska råka se sig själv i den. Flickan låter lampan vara släckt och duschar i totalt mörker. Att klä av sig kläderna är en plåga. Flickan sliter av sig dem så fort hon kan. Hon känner deras händer; hur de drar och sliter i hennes kläder. Hon börjar fundera på om hon verkligen är ensam i badrummet. Flashbacksen kommer och med dem paniken. Snabbt hoppar hon in i duschen och tvålar in sig och tvättar håret så fort det bara går. Hon känner deras händer överallt, hon ser deras ansikten och hör deras ord och skratt. Flickan hoppar ur duschen och torkar sig så snabbt och hårt att hon river upp sår på huden. Kläderna klär hon på sig snabbt och stressigt. Ibland blir det fel; en strumpa hamnar ut och in, en tröja bak och fram. Flickan bryr sig inte. Hon vill inte klä av sig igen. Vid det här laget är ångesten och flashbacksen så verkliga att hon är nära att hamna i dissociation. Flickan tror inte längre att hon är ensam hemma. Hon ser deras ansikten överallt och paniken sprider sig. Som en zombie går hon ut i köket och hämtar kniven. I samma stund som blodet rinner ur hennes kropp kommer lugnet...
Flickan är jag. Jag är 26 år. Jag blev våldtagen när jag var 20 år. Jag har inte kommit längre än såhär...
Jag
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment