Jag

Mitt liv på latin
Ad nocendum potentes sumus
Vi har kraften att skada
Canis timidus vehementius latrat quam mordet
En rädd hund skäller värre än den bits
Cave canem!
Varning för hunden!
Dum spiro, spero
Medan jag andas, hoppas jag
Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa
Min skuld, min skuld, min stora skuld
Mors ultima linea rerum est
Döden är alltings yttersta gräns
Nemo ante mortem beatus
Ingen bör kallas lycklig före sin död
Omnis una manet nox
Samma natt väntar oss alla
Omnia mea mecum porto
Allt mitt bär jag med mig
Pulvis et umbra sumus
Vi är stoft och skugga
Quid me nutruit me destruit
Det som föder mig, fördärvar mig
Serva me, servabo te
Rädda mig och jag kommer att rädda dig
Spemque metumque inter dubii
Sväva mellan hopp och fruktan
Aliquando et insanire iucundum est
Ibland är det skönt att få vara galen
Esse non videre
Att vara utan att synas
Memento mori
Kom ihåg att du ska dö
Sunday, February 4, 2007
Slut...
Jag kan inte förstå att det är slut. Jag vill inte förstå att H har lämnat mig. Det känns tomt. Och konstigt. Och ensamt. Varför slutade han att älska mig? Vad hände? Jag trodde att han menade allvar med oss, att vi skulle klara oss igenom både svåra och roliga stunder. Jag trodde på oss. Jag trodde att vi kunde klara allt bara vi var tillsammans. Jag tror det fortfarande. Och jag försöker desperat få honom att inse det också. Men han vill, eller kan, inte se det fina vi hade. Han hänger sig fast vid de svåra stunderna, medan jag tänker på allt roligt vi har gjort, alla tokigheter vi hittat på, att vi är usla på att navigera (iaf utan Rakel), att hundarna har så roligt tillsammans, att vi sitter och bråkar om vem som ska vara dj i bilen, att landet har varit våran fristad, när vi köpte VM-polkagrisar i Gränna och var urusla på att resa tält. Jag ser inte vårt förhållande som fullt av ångest, sjukhus, mediciner och terapi. Jag ser glädje, kärlek, ärlighet, åtrå, generositet. Hur kan vi se så olika på ett och samma förhållande? Vill han vara ifred nu för att han mår dåligt (är nere eller uppe). Är att skjuta undan mig ett försvar från hans sida, ett sätt att se till att jag inte kommer för nära och ser det mörka som han lever i ibland? Men jag vill se det. Jag klarar av att se det. Jag vill finnas där i de stunderna. Jag vill finnas där för honom i alla lägen; bra som dåliga. Jag hoppas fortfarande. Jag hoppas att han ska stå utanför min dörr varje gång jag kommer hem. Jag har inte tagit av mig ringen. Jag har inte tagit ner fotona från väggen. H:s nummer ligger kvar i mobilen (och i hjärnan). Jag bara gråter när jag tänker på att jag ska klara av att ha ett drägligt liv utan H. Jag vet inte om jag kan. Och jag vet inte om jag vill. Det enda jag är säker på är att jag vill, att jag behöver, att han kommer tillbaka till mig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment