Jag

Jag

Mitt liv på latin

Ad nocendum potentes sumus Vi har kraften att skada Canis timidus vehementius latrat quam mordet En rädd hund skäller värre än den bits Cave canem! Varning för hunden! Dum spiro, spero Medan jag andas, hoppas jag Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa Min skuld, min skuld, min stora skuld Mors ultima linea rerum est Döden är alltings yttersta gräns Nemo ante mortem beatus Ingen bör kallas lycklig före sin död Omnis una manet nox Samma natt väntar oss alla Omnia mea mecum porto Allt mitt bär jag med mig Pulvis et umbra sumus Vi är stoft och skugga Quid me nutruit me destruit Det som föder mig, fördärvar mig Serva me, servabo te Rädda mig och jag kommer att rädda dig Spemque metumque inter dubii Sväva mellan hopp och fruktan Aliquando et insanire iucundum est Ibland är det skönt att få vara galen Esse non videre Att vara utan att synas Memento mori Kom ihåg att du ska dö

Sunday, February 4, 2007

Slut...

Jag kan inte förstå att det är slut. Jag vill inte förstå att H har lämnat mig. Det känns tomt. Och konstigt. Och ensamt. Varför slutade han att älska mig? Vad hände? Jag trodde att han menade allvar med oss, att vi skulle klara oss igenom både svåra och roliga stunder. Jag trodde på oss. Jag trodde att vi kunde klara allt bara vi var tillsammans. Jag tror det fortfarande. Och jag försöker desperat få honom att inse det också. Men han vill, eller kan, inte se det fina vi hade. Han hänger sig fast vid de svåra stunderna, medan jag tänker på allt roligt vi har gjort, alla tokigheter vi hittat på, att vi är usla på att navigera (iaf utan Rakel), att hundarna har så roligt tillsammans, att vi sitter och bråkar om vem som ska vara dj i bilen, att landet har varit våran fristad, när vi köpte VM-polkagrisar i Gränna och var urusla på att resa tält. Jag ser inte vårt förhållande som fullt av ångest, sjukhus, mediciner och terapi. Jag ser glädje, kärlek, ärlighet, åtrå, generositet. Hur kan vi se så olika på ett och samma förhållande? Vill han vara ifred nu för att han mår dåligt (är nere eller uppe). Är att skjuta undan mig ett försvar från hans sida, ett sätt att se till att jag inte kommer för nära och ser det mörka som han lever i ibland? Men jag vill se det. Jag klarar av att se det. Jag vill finnas där i de stunderna. Jag vill finnas där för honom i alla lägen; bra som dåliga. Jag hoppas fortfarande. Jag hoppas att han ska stå utanför min dörr varje gång jag kommer hem. Jag har inte tagit av mig ringen. Jag har inte tagit ner fotona från väggen. H:s nummer ligger kvar i mobilen (och i hjärnan). Jag bara gråter när jag tänker på att jag ska klara av att ha ett drägligt liv utan H. Jag vet inte om jag kan. Och jag vet inte om jag vill. Det enda jag är säker på är att jag vill, att jag behöver, att han kommer tillbaka till mig.

No comments: