Hemsk, hemsk kväll...

Psykbryt och blod och knivar kan jag ta, men att min älskade Keyla mår dåligt är något av det värsta jag kan uppleva. Hon är min lilla bebis och händer det henne något får jag panik. Således har kvällen varit fylld av panik. Kom hem efter en jättetrevlig promenad runt Haga med Ludde och C. Keyla hoppade direkt upp i sängen. Som vanligt alltså. Sen märkte jag att hon höll på att klia sig jättemycket och gned kinden mot tassen. Säger till henne, sittandes vid skrivbordet, att hon ska lägga av, men hon fortsätter helt frenetiskt. Jag går bort till henne och upptäcker då att hon har som stora bölder runt ögonen, öronen och munnen. Det såg ut som att hon hade varit i slagsmål och fått både två blåtiror och fläskläpp. Dessutom hade hon små bölder uppe på huvudet. Jag fick tokpanik. Ringde mamma och bara grät. Ringde H och bara grät och hyperventilerade. Mamma och P kom över och vi stressade iväg till DjurAkuten. Fortfarande total panik. Tror att jag under den tio minuter långa promenaden rökte jag typ ett halvt paket cigg. Veterinären konstaterade snabbt att det var en allergisk reaktion. Mot vad kunde han inte säga, men antagligen har hon kört ner huvudet i något läbbigt. Hon fick kortison intravenöst och vi blev hemskickade. Det ska gå ner nu under kvällen och gör det inte det eller blir värre måste jag åka in igen. Nu ligger snuttegumman och sover...


Första dagen på jobbet idag. Roligt och lärorikt och knäppt på samma gång. Mycket tynga lyft, mycket krämpor, mycket upp och ner med rullstolar och rullatorer. Men också mycket roliga och intressanta historier, leenden, sura miner, pratstunder, medicindiskussioner, medarbetare. Jag tror att jag kommer att trivas där. Jag fick pluspoäng idag dels för att jag lyckades få i Elisabeth hennes mediciner, dels för att jag förbarmade mig över Theresia och tog med henne upp på altanen. Det senare visade sig vara en mycket komplicerad historia. Theresia är 105 år, vegan och (påstådd) elallergiker. Med upp till terassen, där hon sitter halva dagarna, ska filtar, sjalar, rockar, fler filtar, påls, kudde, rullator, mössa, vantar. Och mat till fåglarna. Och allt ska ligga i en speciell ordning och vara på ett speciellt sätt. Men jag fick till det till slut och den gamla damen blev nöjd. Så då var väl mitt jobb gjort...

GD-statyer + psykbryt

Har inte sovit något vidare inatt (läs tidigare post), vilket har lett till att dagen varit lite upp-och ner. Jag har varit trött och ledsen och nere. Var på hundöarna med C och Ludde. Det fick mig iaf på lite bättre humör. Att se Keyla springa i full galopp, sträckandes på sina långa ben och med min vante som en trofé i munnen är lycka. Både för henne och för mig. Gud, vad jag älskar den hunden. Utan henne hade jag med största sannolikhet inte varit vid liv idag. Klyscha jag vet, men sanning.

Det finns en kvinna som gör fantastiska skulpturer av Grand Danois (http://www.danesculptor.com/). Både i naturlig storlek och i mindre format. De är så detaljrika och vackra. Hade jag en trädgård skulle jag absolut vilja ha en stor. Men om det är någon som känner för att muntra upp mig så passar en liten bra i min lägenhet *ler* Min favorit är "Bella and the Bug". Men alla är underbart fina!

Varför visas det en massa julfilmer på teve idag? I bakgrunden just nu går "Titta vem som snackar nu" och där är det jul och ikväll visas "Love Actually" som utspelar sig dagarna innan jul. Den senare ska jag iaf försöka att se...

---------------------------------------------------------------------------

Ovanstående skrev jag i lördags. Det blev ingen "Love Actually". Istället fick jag någon gång under kvällen ett rejält psykbryt. Ett psykbryt som innefattade knivar, blod, alkohol, mediciner, ångest, rädsla, självmordstankar, självhat. Och underbara, underbara N. Jag ringde henne och bad om hjälp. Hon släppte allt och kom hem till mig. Jag var ganska borta vid det laget, både fysiskt och psykiskt. Hon la om mina sår, såg till att jag kom ur mina blodiga kläder och följde med mig in till psykakuten. Där har jag varit fram till idag. Det har varit två dagar med ett LPT ständigt hängande över mig, nerdrogad, oro för Keyla, känslor av misslyckande och besvikelse, värre galningar än jag själv... Men jag fick iaf sova ut och behinnorna fick vila lite. Nu är jag hemma igen med min lilla pluttgumma. Och jag känner mig faktiskt ganska nöjd med situationen. Hade det inte varit för N hade jag aldrig klarat mig igenom helgen och då hade jag kanske för alltid förlorat Keyla. N I adore you. You are, truly, my hero.

Not sleeping...

Borde sova. Det är konstigt att jag inte kan med tanke på alla sömnmediciner jag stoppar i mig. Till och med gubben på Apoteket frågade om "den här doseringen på Nozinan" verkligen stämmer". Jag var ju villig att erkänna att den gjorde det, vilket antagligen ledde till att han trodde att jag var schizofren. Men, men man ska ju inte bry sig om vad andra tycker.... Självklart har ju den här natten varit en riktig orgie i självdestruktivitet. Jag blir så jävla besviken på mig själv. Bara för att man inte kan sova och har råångest behöver man inte trycka kniven mot huden... Eller, tydligen behöver man det. I am so stupid! And I am so tired of myself!

Var ute med Keyla nyss. Hon var totalförvirrad och undrade vad vi gjorde ute så här dags på dygnet. Stackarna, som måste leva med mattes konstiga dygnsrytm.

Saknad

Mina fingrar tycks måla något livet inte vill förklara
Tårar rinner oavbrutet uppför mina kinder
för att dölja allt det som en gång blivit brustet.

Som smaken av en mardröm när man vaknat
ligger blodet vilandes på mina läppar.

I mitt slutna rumblåser vinden i natt
och mina händer darrar
medan jag drar snötäcket över hjärtat

Jag har gått så fel i mitt sökande efter dig
Dödens vaggvisa spelar innanför mitt skinn
och sorgen tycks vilja förklara något
mina bokstäver inte vill förstå

Allt blir bara till streck
längst mina förmultnade armar

Min regnbåge är så färglös nu
och stjärnorna de vilseleder mig

Här är så kallt
ett ögonblick har gått sönder

Tystnaden verkar vara det ända som lever numellan mina fyra vita väggar
världen måste ha stulit mina andetag.

Tro inte att jag har glömt dig
Men jag kan inte fortsätta att leta
Sorgen över att kanske aldrig hitta
skulle vara för tung att bära
Jag orkar inte mer

Copyright: J 2006

Flickan och duschen

En flicka vaknar av att väckarklockan ringer. Hon känner genast ett hugg i bröstet av ångest. Hon vet vad som kommer att hända, vad som händer varje morgon. Flickan går upp och stänger av väckarklockan. Hon röker en ciggarett för att försöka lugna sig men det är för sent. Hon hyperventilerar redan och är darrig som ett asplöv. Utan att ta på sig glasögonen går hon till badrummet på stapplande steg. Hon vill inte riskera att se sig själv i hallspegeln. Inne i badrummet hänger hon en handduk över badrumsspegeln. Hon vill inte att hon ska råka se sig själv i den. Flickan låter lampan vara släckt och duschar i totalt mörker. Att klä av sig kläderna är en plåga. Flickan sliter av sig dem så fort hon kan. Hon känner deras händer; hur de drar och sliter i hennes kläder. Hon börjar fundera på om hon verkligen är ensam i badrummet. Flashbacksen kommer och med dem paniken. Snabbt hoppar hon in i duschen och tvålar in sig och tvättar håret så fort det bara går. Hon känner deras händer överallt, hon ser deras ansikten och hör deras ord och skratt. Flickan hoppar ur duschen och torkar sig så snabbt och hårt att hon river upp sår på huden. Kläderna klär hon på sig snabbt och stressigt. Ibland blir det fel; en strumpa hamnar ut och in, en tröja bak och fram. Flickan bryr sig inte. Hon vill inte klä av sig igen. Vid det här laget är ångesten och flashbacksen så verkliga att hon är nära att hamna i dissociation. Flickan tror inte längre att hon är ensam hemma. Hon ser deras ansikten överallt och paniken sprider sig. Som en zombie går hon ut i köket och hämtar kniven. I samma stund som blodet rinner ur hennes kropp kommer lugnet...

Flickan är jag. Jag är 26 år. Jag blev våldtagen när jag var 20 år. Jag har inte kommit längre än såhär...

Svinig promenad

Hade en riktigt mardrömspromenad hem från parken idag. Jag och C och Ludde och C och Bellman gick i samlad trupp. Först mötte vi på en ful uteliggare och alla tre hundar börjar skälla. Istället för att bara gå därifrån börjar den fulla mannen i fråga att stanna och skälla tillbaka (!) på hundarna. Vi gick över gatan för att slippa honom, men han följde självklart efter. Så vi fick gå och släpa på tre helgalna, skällande och rädda hundar upp för hela Frejgatan. Sedan hände nästa grej; Keyla bajsade. Inget konstigt i det såklart. Jag började rota i väskan efter en bajspåse men insåg att jag hade gjort av med alla jag hade med mig ut. En miss av mig, men det var inte så mycket att göra åt. Lunkar skamsen därifrån. Framför mig går ett äldre par oc herren i detta par känner sig självklart tvungen att skälla ut mig för att jag inte plockat upp efter min hund. Jag borde skämmas, det är svineri och det är sådana som jag som drar alla hundägare i smutsen. Jag förklarade situationen (brist på bajspåse) och att det bara var en engångsföreteelse. Han muttrade på och gick vidare. Efter en kort promenad passerar jag detta äldre par på gatan. Då går de bakom mig och pratar högt och tydligt om vilken vedervärdig människa jag är. När jag ska svänga av ut på Karlbergsvägen ropar herren efter mig och fortsätter och skälla. Han hade faktiskt själv hund och något liknande skulle han aldrig låta hända. Jag tvivlar starkt på att det aldrig har hänt att han glömt att ta med sig bajspåse. Give me a break! Jag är så jäkla fragile just nu att jag grät hela vägen hem. Fy fan, vad överkänslig jag är...

Annars har jag varit deppig de senaste dagarna. Jag har inte hört ett knyst från H och allt känns bara mörkt och grått och trist. Inget känns särskilt kul och jag kan inte sova och inte slappna av. Har en massa ångest och skär mig mycket. Börjar fundera på hur jag någonsin ska kunna sluta att skada mig själv... Hur jag någonsin ska ta mig framåt (och förbi) öht. Hur ska jag klara av en exponeringsterapi i det skick jag är i nu? Är livrädd...

...

Har varit deppig idag. Har ont i benen så att jag knappt kan gå. Det gör mig deppig att jag inte kan ta långpromenader med Keyla just nu. Träffade mamma och åt lunch för att pigga upp mig själv. Funkade riktigt bra. Mådde mycket bättre när vi kom hem igen.



Satt och väntade på boendestödjaren som aldrig kom. En halvtimme efter utsatt tid sms:ade jag honom för att höra var han tagit vägen. Han var hemma och vabbade och hade glömt att ringa mig. Jäkla puckomänniska! Här planerar man hela sina dagar efter all psyktider man har och så kan de inte ens meddela en när de ska ställa in. Surade ett bra tag över det där faktiskt...



På eftermiddagen var jag på anställningsintervju på Mayday. Rekryteraren var jättetrevlig och jag tror att jag skötte mig bra. Eventuellt hade han ett kortare uppdrag under mars som han skulle kolla om jag kunde få. *hoppas* Annars hör de, precis som alla andra bemanningsföretag, av sig när något lämpligt uppdrag dyker upp. Jag undrar när det kommer att ske? Men jag börjar ju på S:t Petershemmet på måndag så jag har ju alltid något att göra... Börjar få sperationsångest (redan!) för att jag inte kommer att kunna vara med Keyla hela dagarna... Jag är så fjompig när det kommer till henne.

Kvällen blev lite av ett kaos. Skulle hem till G en sväng efter att vi varit i parken. Hans porttelefon fungerade inte och precis när jag tog upp mobilen för att ringa honom tog batteriet slut och mobilen tvärdog. Så det var bara för mig att Keyla att gå hem. Vi var hemma i en halvtimme innan jag och en trött miss K åkte hem till N. Hon kom till Stockholm på kvällen och ville ses. Vi drack rödvin och pratade och Keyla låg och sov i hennes soffa. Kom hem vid halv ett. Lagom lullig för att lätt kunna somna. Ett skönt sätt att somna på dessutom....

Berglin!

Lugn dag...

Har haft en lugn dag idag. Fick sovmorgon och tog det lugnt hela förmiddagen. Promenad med Keyla i Bellevue som vanligt. På eftermiddagen hade jag dejt med U på CityAkuten! Jag gick dit på grund av mina inflammerade benhinnor och U ville kolla upp en knöl i munnen. Det var alldeles för lång väntetid till öron-näsa-hals så U gick hem. Jag fick vänta en halvtimme innan jag träffade en doktor som konstaterad att det var behinnneinflammation. Han var på som fan om ärren på mina ben. Jag försökte vifta bort det med att "det är bara gamla ärr" men det köpte han inte så jag fick dra hela den sorgliga och patetiska historien. Fick hur som smärtstillande utskrivet så jag hoppas att det ska bli bättre nu....

Inget bra på teve idag. Vad ska man göra då? Gå och lägga sig...?

Trött

Har varit så fysiskt trött idag att jag nästan börjat gråta. Gick som en zombie iväg till terapin imorse. Men G var nöjd med veckan och vi börjar nu planera att starta en exponeringsterapi. Det hela går ut på att gradvis utsätta sig för det som skrämmer en och försöka att upphöra med undvikande beteenden (vilket jag har många av). Det hela känns jätteläskigt. Att se på sin kropp utan kläder, att lära sig att säga v-ordet, att våga prata om det som hänt känns ungefär lika jobbigt och lockande som att bestiga Mount Everest med rullator. Men det är något jag måste göra för att ta mig vidare och jag känner mig motiverad. Intressant artikel jag hittade när jag satt och surfade om exponering: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=465008

Bortsett från att jag varit Trötter idag har jag träffat min läkare och minskat ner mina mediciner ytterligare. Nu ryker den sista Oxascanden och Nitrazepamet. Dessutom ska Nozinan minskas i dos. Det känns läskigt (det med), men samtidigt skönt. Min medicinlista just nu är ett skämt och jag känner mig som ett vandranade Apotek. Dessutom är jag trög i både huvudet och kroppen på grund av alla mediciner. Hittills har jag mest märkt av fysiska problem med medicinminskningarna; jag är darrig, svettig och har myror i benen. Men det är värt det. Det måste det vara!

Sitter med Outsider på i bakgrunden (teven). Handlar om barn som är extremt allergiska. Fan, vad synd det är om människor (vuxna som barn) som är sjuka på riktigt. Här sitter jag med min välfärdssjukdom, mitt uppfuckade huvud och ett helt Apotek att tillgå. Det är fan inte synd om mig. Det är patetiskt att jag inte har kommit längre än så här och att jag är rädd för irrationella saker. Och ja G, nu dömer jag mig själv...

OCD

Mina OCD-beteenden:

• Jag måste alltid veta var fjärrkontrollen är. Vet jag inte det kan jag inte koppla av och titta på teve.
• Jag måste alltid veta vad alla Keylas leksaker är. Ligger inte alla i korgen så måste jag leta igenom hela lägenheten innan jag kan koppla av.
• Soppkorgen får aldrig vara full. Detta resulterar i att jag alltid tömmer den när den är halvfull.
• Det får inte stå nogon odiskad disk i köket och diskstället måste tömmas så fort det som står där har torkat.
• Jag måste alltid sätta på mig myskläder när jag kommer hem.

Dagen...

Var på middag hos R igår. Vi firade hennes födelsedag. Jag och syrran och D hade köpt en stor orkideé´(spl?) till henne. Den var uppskattad. Vi åt god mat, drack vin och spelade spel (gammalt vanligt, hederligt brädspel). Det var jättekul, trots att jag förlorade hela tiden. Jag fick julklappar (!!!) också. En väggkalender med Berglin (kul!) och ett par randiga gummistövlar. Mycket bra att ha nu när det kommer att vara vår och regn snart (kort vinter i år... växthuseneffekten to blame?). Dessutom är de jävligt snygga och matchar Keyla mycket bra...

Jag och C och Ludde var på hundöarna på förmiddagen. I två timmar fick de springa runt och leka med alla andra hundar. Stackars Ludde blev biten i läppen så blodet sprutade.. Det var en översocial flat som stod bakom. Ludde såg lite läskig ut när han sprang runt med fullt med blod i skägget *ler* Men, hundöarna is not the same without T och H.

Hade ett hemskt videosamtal med H. Han ser allt i svart just nu och tyvärr innefattar allt även mig och H:s och mitt förhållande. Dessutom har han hakat upp sig på det här med Stockholm versus Karlstad. Jag försöker få honom att inse att det går att lösa om vi bara vill. Jag tror att kärlek och respekt räcker för att lösa de flesta problem. Det tror inte H. Tyvärr... Varför ska allt vara så svårt. Vi älskade varandra och vi hade det bra. Nu är allt det borta och jag förstår det fortfarande inte. Hur kan man bara stänga av kärlek, åtrå, lust, begär? Jag förstår inte... Hur kan allt gå från att vara vitt till att vara svart? Kan det vara så att H har borderline? Det dumma är att han stänger ute alla och isolerar sig själv när han mår dåligt, men han inser inte att den dagen han mår bra kommer han inte att ha någon kvar att älska...

F och Katitzi kom över på kvällen och F lagade jättegod wok med qourn och nudlar. Jag har aldrig ätit qourn förut. Kan upplysa om att det smakar som kyckling! Vi åt och pratade och var ute en sväng med hundarna och pratade och tittade på förnedringsteve och drack te och pratade. I love F. She is the best friend you can ever have (jag vet att du läser det här F; älskar dig gumman!).

Tappade bort U:s hund!

Hade en mindre lyckad natt inatt. Vaknade vid tre och var klarvaken. Insåg snabbt att jag inte skulle kunna somna om. Gick upp. Drack lite te. Försökte distrahera mig. Gick ut med Keyla. Skar mig till slut. Det var oundvikligt. Jag kunde inte stå emot. Kunde somna igen efter att jag skurit mig några gånger, vilket inte brukar vara fallet. Adrenalinet som pumpar brukar göra mig ännu mer vaken...

Var ute med Keyla och Skrållan i Bellevue på lunchen. Allt gick jättebra; Keyla sprang omkring och Skrållan gick som klistrad vid min sida. Men sen på vägen tillbaka så hände något, Skrållan fick världens fart framåt och försvann bakom krönet. Jag tänkte att hon säkert bara sprang i förväg en bit men när jag kom runt krönet kunde jag inte se henne. Jag ropade och visslade men ingen Skrållan dök upp. Beslutade mig för att gå ett varv till runt parken för att se om jag kunde se henne. Men det lilla busfröet är ju svart och vit så man kan ju inte se henne i det här vädret! Hon smälter in så bra bland snö och grenar och smuts... Efter att ha gått några varv och inte sett en skymt av henne var jag ju illa tvungen att ringa U. Jag skämdes som en gnu när jag fick förklara för henne att jag tappat bort hennes hund. Hon skulle iaf ta bussen till parken och hjälpa mig leta. Efter femte varvet runt parken (Keyla var jättefundersam vid det här laget) kom två tjejer med en hund. Jag frågade, med panik i rösten, om de sett någon liten svart/vit cocker. "Ja, hon sitter där borta så fint vid ett träd" sa de och pekade ut ur parken. Jag gick dit och fick syn på henne. Hon bara satt där och tittade sig omkring. Ringde U igen och sa att jag hittat henne. Lättnad... Men nu började nästa problem; så fort jag och Keyla kom i närheten viftade Skrållan på svansen och stack åt motsatt håll. Till slut var hon osmart nog att springa in i en återvändsgränd och då fick jag tag på henne. Jag var så lättad och ringde U igen och upplyste om att rymmaren var infångad igen. Gud, vilken pärs. Hade det hänt henne något hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv...

Annars har jag varit ganska deppig nu på kvällen. Känner mig ensam och ledsen och saknar H så himla mycket. Något positivt iaf är att F är hemma från Indien! Hade ett långt samtal med henne idag på telefon och jag fick möjlighet att ventilera allt som hänt med H. Och även få hennes synpunkter. Hon är så klok och hon förstår mig så väl. Vi ska försöka ses i helgen *längtar*

Deppig dag

Har varit deppig idag. Vaknade med världens huvudvärk. Kändes som jag hade en hjälm med nålar inuti på huvudet. Har fått Citodon utskrivet för brännsåret, så jag tog en sådan och då blev det (såklart) bättre. Var ute på lunch med mamma och då blev jag på bättre humör. Keyla var med och fick som vanligt halva mammas macka. Hon är helt hopplös, mamma alltså. "Jag kan inte motstå hennes blick" brukar hon säga. Jag vet att hon bara gör det av kärlek så det är lugnt.

Vilade någon timma på em. Kände att jag behövde det. Var helt slut både fysiskt och psykiskt. Det var skönt att bara ligga med huvudet på Keylas mage och lyssna på hennes hjärtljud. Var i parken på kvällen med C och Ludde. Roligt som vanligt!

Har varit dålig på att söka jobb på sista tiden. Blev så irriterad på den där kärringen på arbetsförmedlingen att jag inte har haft någon motivation att söka något. Hon fick mig verkligen att känna mig helt värdelös och underkvalificerad. Ska antagligen börja på S:t Petershemmet nästa vecka så det är ju alltid något.

Gårdagen var en besvikelse. Jag satt ensam hemma och tittade på tjej-teve. Hade målat upp stora rosa drömmar om romantik och en H som bara dyker upp utanför dörren. Istället fick jag ett elektroniskt kort där Amor blev ihjälskjuten av ett hagelgevär. I wanted love and romance and I got darkness and death. C:s Alla Hjärtans Dag hade inte heller varit toppen så vi gottade oss lite i varandras olycka och misär idag i parken. C skulle hem och äta upp gåslevern som hennes pojkvän inte ville ha igår...

Jag måste försöka få Keyla att sluta skälla så mycket när hon leker. Hon skäller i stort sett bara på Ludde. För att få igång honom. "Kom igen och lek med mig" liksom. Men hon skäller så högt och så ihärdigt att man får ont i öronen. Som det är nu försöker jag avleda henne med en boll, men jag är rädd för att det ska bli en belöning istället. Vet inte hur jag ska göra. Får fundera några varv på det...

Kärlek

Så här på Valentines day måste det ju iaf produceras en viss mängd av kärleksbrev....

Mitt kärleksbrev till Keyla

Du är mitt allt. När du andas, andas jag. Mitt hjärta slår i samma takt som ditt. Du förgyller mitt liv. Du ger mitt liv mening. Jag minns inte ens varför jag levde innan du kom in i mitt liv. När du har ont har jag ont. När du inte vill äta är jag inte hungrig. När jag lämnar dig ensam hemma är en del av mig alltid med dig. När jag ser dig springa lös och leka med andra hundar ler jag inombords. Jag somnar med mitt huvud mot din varma hud. Jag somnar till slagen av ditt hjärta. Jag ger dig kärlek, mat och tid. Och jag hoppas att jag ger dig hälften av det du ger mig. Du är mig trogen oavsett vad. Det är något som ingen annan kan leva upp till. Jag hoppas att jag är förtjänt av din kärlek, hängivenhet och lojalitet.

Inte så mkt...

Har inte så mycket att säga idag. Det är Alla Hjärtans Dag och jag är ensam. Solokvist. Alone. Sorgligt, men ack så sant... Sitter och lyssnar på Paolo Nutini och bara gråter. Underbar musik. Fantastiska texter. Vacker människa. Det är bara till att gråta på då...

När jag var liten...

Jag kommer ihåg en gång när jag var yngre och skulle bli "blodssyster" med en av mina bästa vänner. Vi skulle ta varandras blod och blanda dem på ett "kontrakt" vi skrivit om vad det innebar att vara "blodssystrar". Jag gick hela dagen och beväde för den där blodblandingsprocessen. Jag vågade helt enkelt inte sticka mig i fingret för att få fram den lilla blodmängd som behövdes. Jag tog kontraktet och mina färgpennor och blandade gult, rött och brunt till något som skulle se ut som torkat blod. Vännen i fråga köpte det hela och kontraktet blev förseglat trots att jag inte lyckades klämma fram de där bloddropparna. Hur kommer det sig att jag idag inte har någon som helst rädsla för blod, utan istället tycker att det är ganska fascinerande? Att jag blir lugna av att se mitt eget blod rinna? Hjärnan spelar mig spratt...

Keyla ute på hal is!

Hade en riktig mardrömsnatt inatt. Var uppe i stort sett hela natten och kämpade som en gnu med färdigheter för att inte skära mig eller göra något annat dumt. Tror att jag har observerat och beskrivit precis allting som finns i den här lägenheten och tvingas jag vara mer medvetet närvarande nu så dör jag av alla intryck. Räddningen blev att jag slet upp stackars Keyla mitt i natten och gick ut och gick. Det snöade stora, vita flingor och var helt folktomt. Jättevackert! Efter promenaden kunde jag äntligen somna. Eh vaken natt utan självdestruktivitet! Vet inte när det inträffade sist...? Jag rider på framstegsvågen!

På grund av den dåliga natten kom jag inte iväg till DBT-gruppen imorse. Men det straffar sig direkt eftersom jag nu står utan mediciner. Så kanske blir det en nattlig promenad till...

Jag och Keyla gick ner till Bellevue på lunchen. Och till Keylas stora förtjusning och min förskräckelse gick det att gå på isen mellan Bellevue och Haga. Efter några försiktiga steg för mig med bara två fötter i backen insåg jag att det var säkert att gå. Till slut tyckte till och med jag att det var roligt. Vi sprang omkring där i säkert en timme; kastade snö, gjorde snöänglar och jagade skidåkare. Keyla var helt slut när vi kom hem. Själv hade jag ont i foten och i behinnorna som fan. Mina nya skor må ha dubbar och vara skitvarma, men de är tunga och har ingen stötdämpning alls... Stackars mina behinnor!

Medan Keyla sov stack jag iväg på uppföljning på AF. Tanten jag fick träffa var jättesur och otrevlig. Jag var glad över att jag har två jobb på gång, men efter att hon fått veta att det bara är timvik, konstaterade hon att "det är ingen varaktig lösning, det förstår du väl?". Ja, det förstår jag väl, men det är ju bättre än ingenting! Var skitarg när jag gick därifrån.

Fick tvättid nu ikväll istället för den missade tiden förra veckan. Jag fick snabbt ångra mig för att jag försov mig den dagen; torkskåpet gick sönder precis när jag hängt in alla mina kläder. Så nu hänger det blöta tygstycken i hela lägenheten. Jag tycker att det piffar upp inredningen något enormt!

Berglin!

Framsteg!

Fick beröm av G idag för att jag inte skurit mig varje dag den gågna veckan. Känns bra att höra något positivt från honom då vi bägge två varit överens om att vi inte gjort så stora framsteg under de året vi har haft kontakt. Men nu kanske det har vänt? Framsteg, here I come!!!

H tog kontakt med mig idag utan att jag var den som initierade det hela. Han frågade (via MSN) om jag ville vara hans "Valentine". Jag blev jätteglad först, men sen började jag fundera på om han verkligen menade allvar. Han påstår att han "alltid menar allvar", men det vet jag ju inte stämmer. Så nu har jag huvudbry...

Äntligen är Keyla hemmma och allting är back to usual. Var ute med Skrållan och Keyla idag på lunchen. Gick runt Karlbergs kanal. Det är något med Karlberg som gör att Keyla blir jättehispig där och spanar och spejar som en dåre. Kankse är det kaninerna? Skrållan drog som en häst, så jag blev lite smått irriterad på henne. Jag hann inte träffa U så länge. Hon kom och hämtade Skrållan precis innan vi skulle gå till parken. Men vi sa att vi kanske ska ses på onsdag. Träffade Ludde och C och var ute i nästan två timmar. Gick till rastgården i Vanadis (som vanligt) och hundarna lekte och hade kul. Bosse och Kita var där också och Keyla var överlycklig när hon fick låna en av Kitas bollar.

Nej, nu blir det titta på teve, dricka te och ta det lugnt...

Keyla är hemma!

Var på akuten med brännsåret halva natten. Det blev omlagt och det sattes in antibiotika och Citodon. Fick två Citodon på akuten vid ett på natten. Då hade jag flera timmar tidigare dessutom tagit mina vanliga mediciner. Det hela ledde till att jag däckade totalt när jag väl kom hem (fick vänta 15 (!!!) minuter på taxi). Somnade med kläderna på, teven påslagen och linserna i. Till råga på allt hade jag hörlurarna inkopplade i datorn så jag vaknade inte av alarmet, vilket resulterade i att jag missade min tvätttid. Riktigt dålig start på morgonen med andra ord.

Mamma och P kom och hämtade mig här vid halv tolv. I en kvart höll P på med att försöka få i de sista lamporna i hallampan som bara halvlyser. Det verkade lite knepigt, men nu hellyser den igen! Keyla blev jätteglad när hon såg mig och fick ett sådant där glädjefnatt. Det värmde. Jag har saknat henne så! Det som var mindra roligt var väl att hon inte ätit ordentligt och nu är mager (igen) samt att hon kliat sig så runt ögonen att hon har sår. Nu får vi börja om med salva och tratt igen *suck* Kommer nog inte att lämna Keyla till T någon mer gång. Det kändes inte alls som de tagit hand om henne så som jag hoppats och förväntat mig. Nu blir det inget mer trillande eller annat larv. Den som tar bäst hand om Keyla är jag!

Var på middag hos mamma på kvällen. Igen. J och D var också där. Det var trevligt, men jag kände att jag hade för mycket andra tankar i huvudet för att riktigt kunna vara där. Gick hem tidigt. För övrigt är jag orolig både för mamma; hon äter för lite, och förr J; hon jobbar för mycket. The Worrying Kind...

Mått som jag förtjänar

Ja, jag mådde som jag förtjänade imorse. Somliga straffar Gud direkt. Apropå Gud så var jag på anställningsintervju på S:t Petershemmet idag på fm. Det är ett ålderdomshem som ägs av en stiftelse inom metodistkyrkan. Jag fick tipset via Norrmalams SDF. Det verkade jättetrevligt där. Chefen var pratglad och pratade väldigt högt. Hon är väl van vid att prata med de gamla som inte hör något. Jag höll på att bli döv på kuppen! Antagligen kommer jag att få jobba extra där och det är ju alltid kul att få in lite pengar!

Var hemma hos mamma ikväll och åt god mat (kött!) och kollade på schlager. Mest skit, men jag tyckte ändå att de som gick vidare var den bästa skiten, om man säger så. "The worrying kind" hette ju The Arks låt; det är ju jag på pricken det!

Gick hem innan röstningen var avgjord för jag kände hur ångesten började komma krypande. På väg hem sprang den ikapp mig så när jag väl kom in i lägenheten var jag ett vrak. Trillade ihop på hallmattan och försökte observera och beskriva (färdigheter) det jag såg där från golvet. Det var mest allt grus som ligger under skohyllan och taket. Mådde inte ett dugg bättre av det. Kom upp till slut och det hela resulterade in att jag nu har ett stort brännsår på ena benet. Måste nog gå till läkaren med det. Jag är ett sånt jävla pucko.

Full!

Jag är full och livet leker och allt är lätt och icke-svårt. Jag har inga problem här i världen. Jag har helt normal. och jag har svart hår och taggig liugg. och jag älskar h. han älskar inte mig. det gör ont., men inte just nu. för nu gör inget ont. allt är rosa och roligt och glatt. och jag behöver vekrligen äta något. mamma har köpt massa mat. men jag är vinglig och kan inte ta miig till köket. men fan vad bra jag mår! tjohhooo

Vin och svart hår!

Eftersom dagen varit så händelselös gick jag ner till PrisXtra och köpte mig en flaska vin, 100 värmeljus (!!!) och svart hårfärg. Nu har jag redan hunnit dricka vin och färga håret. Så min lugg är inte bara nyklippt utan mitt hår har en schysst synth-färg!

Tyvärr får alkohol mig att må bättre. Jag blir bättre till mods, på bättre humör, bättre tankar krestar i mitt huvud. Helt enkelt BÄTTRE! Det är lite vanskligt, för det kan lätt bli så att man tar till alkoholen som en flykt. Som tur är har jag inte ekonomin för att göra det. Det enda jag kan ta till som flykt är benzo och Theralen och knäckebröd och vatten...

Händelsefattig dag....

Ja, inte har det hänt mycket här idag inte. Gick upp tidigt för att tanken var ju att jag skulle till läkaren med foten idag. Men jag funderade lite och kom fram till att det inte var värt 260 kronor för att få höra att "det kommer att bli bättre med tiden". Låg kvar i sängen och läste lite istället. Nemi är min gudinna! Hade ett trevligt videosamtal med H på fm, men han hade inte sovit inatt så jag oroar mig för att han är på väg uppåt (denna ständiga oro *suck*). Mailade sjukvårdsrådgivningen och fick till svar att jag borde åka in till akuten med foten eftersom hela benet har svullnat upp nu. Det kan tydligen vara en ventrombos. Kan inte säga att jag bryr mig särskilt och jag har definitivt inte lust att åka till akuten bara för att få höra att "det kommer att bli bättre med tiden". Jag lägger inga pengar på att få höra den frasen!

Var och klippte luggen idag! Så nu är den kortare och taggigare. Jag tycker att det blev riktigt bra!

Ledsen. Igen.

Ledsen, ledsen, ledsen. Ångest, ångest, ångest...

Eftermiddagen tillbringade jag med U. Träffades inne i stan och hämtade ut några foton (så nu har fotoväggen växt ytterligare!) och åkte sen till DubbelW och tog en fika. Jag var på bra humör. Alltid trevligt att träffa U. Hon är så full av kreativitet och hopp och idéer att det smittar av sig. När jag kom hem igen droppade N förbi på ett besök. Första gången hon var hemma hos mig! Hon tyckte att jag hade det störra än vad hon trott. Vi pratade mycket om terapin och om hur hon har det utan den, om killar och förhållanden och om självdestruktivitet och ärr. N får mig också alltid på bra humör! Hon förstår mig (kanske för att vi en gång var så lika?). Jag avundas henne som har kunnat gå vidare samtidigt unnnar jag henne att slippa det helvete som det innebär att vara sjuk. Hon är stark och vacker och snäll. Jag gillar N skarpt!

När N gått kom mamma förbi och det var väl då det rasade. Dum som jag var hade jag kavlat upp ärmen på min tröja och hon såg att jag skurit mig. Trots att jag skär mig i stort sett varje dag kommer det alltid som en överrraskning för henne att jag gjort det. Hon blev besviken och började ställa en massa frågor. Jag blev stressad och var nog lite kort och otrevlig... Jag skämdes helt enkelt. Efter att mamma gått (stackars mamma som har mig till dotter... Dessutom var hon (också) sjuk) MSN:ade jag lite med H. Men jag blev bara ledsen och kopplade ner efter ett kort tag. Orkar inte höra vad han har att säga just nu för jag vet att det inte är bra nyheter eller det jag vill höra... Jag kommer aldrig igen att få höra det jag vill höra från honom...

Konstig kväll

Har världens minneslucka från igår. Vet att mamma och Putte var här med mat och lite grejer och att jag låg och sov när de kom. Jag minns att jag pratade med dem ett tag och att de inte stannade särskilt länge. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade i morse. Med kläderna på. Alla lampor tända. Teven påslagen. Jag måste ha tagit mina mediciner igår för luckan i dosetten var tom. Men jag minns inte att jag gjort det. Fan, jag hatar mina meds! Jag har inspekterat mig själv och det verkar iaf inte som om att jag har skurit mig. Det är ju positivt iaf. Men man känner sig ju som värsta psykfallet (vilket man iofs är) när man inte kommer ihåg vad man gör. Och inte kan jag bara sluta med medicinerna heller. De ska trappas ner långsamt, som min läkare uttryckte det igår. Syrran hade tydligen rint en massa gånger igår också och jag hade fått tre nya sms. Men det är inget jag minns eller vaknat av. Är så olidligt trött på detta...

Trött...

Idag tycker jag riktigt synd om mig själv och vältrar mig i självömkan. Sexig, eller hur? Förrutom den dumma foten som inte blir ett dugg bättre har jag idag feber och känner mig frusen och trött. Var trots detta hos min nya läkare imorse. Vi ska börja trappa ut Oxascand så jag är lite orolig. Har ju hört om hur man kan må när man trappar ut benzo. Men nu ska vi inte måla fan på väggen, det kanske går jättebra och jag kanske inte påverkas alls (nu är jag väl positiv..?). Har även varit på soc idag och träffat deras arbetskonsulent. Ganska intetsägande. Kändes lite som att de som hon brukar hjälpa har lite större problem med att söka jobb än vad jag har... Men det krävs att jag går på sådana där fåniga saker för att få ut pengar från soc så det är bara att bita i det sura äpplet. Min boendestödjare var här idag också och för en gångs skull så slog han inte omkull mig helt. Jag tror faktiskt inte att han slängde ur sig en enda dum kommentar under hela samtalet.... Ja, det skulle vara det att han upplyset mig om att eventuella suicidförsök kommer att leda till att jag inte får ta över kontraktet på lägenheten. Jo, när man gör ett suicidförsök är man ju så jäkla med och rationelt och så tänker man så enormt klart...

Har inte hört ngt från H varken igår eller idag. Orolig (som vanligt). Det var ju så bra med honom sist vi hördes... Hmmm... Hoppas inget har hänt.

Annars har dagen mest gått åt till att tänka på våldtäkten. Hörde något om en (usel) våldtäktsdom på teve imorse och sen har det fastnat i mitt huvud. Det blir så ibland; det är som ett bakgrundsljud som ligger där i huvudet och ibland tröttnar på att vara bakom alla andra tankar och armbågar sig fram. Inga roliga dagar det... Jag är arg på att utredningen las ner, men mest är jag arg på mig själv för att jag inte kan komma över det som hände.

Flickan som blev en siffra

hon rör sig bort
utanför mönster
och utan spår
en älva i förklädnad
med stora ögon blå
slagna

utan smink

och hon sätter revolvern
mot tinningen
och kniven mot huden
och hon rör sig bort
nu med mönster
en tiger
på sin hud
inuti ett skrik
som ekar
ryter
utan ljud

i ett vakuum
som aldrig slutar
som alltid
säger sanningen

en tystnad

och inuti en film
bilder till sorgsen melodi
som spelas
om och om igen

en tunnelbana
tio händer
och tjugo fingrar
som håller henne fast
och sliter sönder
själ och hud

när tiden stannar
i tunneln
och vagnen står still
ger hon upp
hoppet och
strupen tar slut
på ljud

och utanpå
är filmen recenserad
alltför många
gånger

Copyright: J 2006

Trevlig kväll trots allt!

Jag var ju väldigt ledsen och nere tidigare ikväll. Men så som en ängel från ovan ringde G och frågade om han kunde komma över och käka sushi. Han bjöd på sushin och fick i utbyte (äntligen) sin julklapp. Vi åt och pratade en massa och jag blev på bättre humör. Men så fort han gått kom ledsenheten och ångesten tillbaka och jag kunde inte stå emot. Skar mig och är nu grymt besviken på mig själv. Känns som om jag inte riktigt har kontroll över min självdestruktivitet just nu. Jag skär mig ganska ofta just nu. Vet inte, jag orkar helt enkelt inte kämpa utan tar den lätta och välbeprövade vägen ut. Efteråt ångrar jag mig alltid. Men inte lär jag mig någonting från det. Bara några timmar senare kan jag sitta där med kniven tryckt mot huden igen och se blodet rinna...

Ärren du bär

Du har ärr som jag inte kan se
Jag förstår inte hur du fortfarande kan le
Du har sår som jag inte har
Ändå så ger du mer än vad du tar
Jag ser på ärren som du bär
Den som lever livet den lär
Jag ser på ärren som du bär
Håller inte livet dig kär
Du bär på smärta som jag inte kan få
Du bär på frön som ingen vill så
Du bär på ärr, du bär på sår
Somna inte in...det enda du inte får

Copyright: J 2001

Ledsen...

Känner mig så himla ledsen nu ikväll. Sov lite på dagen och när jag vaknade var jag helt förvirrad. Trodde att det var morgon och att jag försovit mig. Efter att ha rivstartat från sängen bara för att inse att klockan var tre på eftermiddagen kraschade jag totalt. Jag bara sitter framför teven, utan att se på den, och gråter. Jag vet inte riktigt vad det är jag är ledsen för, men mest är det nog all saknad och frustration jag känner. Frustration över den jäkla foten och över att jag är så himla klumpig. Saknad efter Keyla, T, H och F som är i Indien. Fick sms från henne idag. Hon hade sett en apa! Jag vill också vara på andra siden jorden och se på apor. Jag vill inte vara i min lilla lägenhet helt själv och bara gråta och vilja skära mig. Jag får inte tag på H. Skulle behöva honom nu. Men jag har ingen rätt att behöva honom längre. Han är inte längre min och han har inga skyldigheter gentemot mig. Det gör ont.

Sår från igår

Jag sitter här och plockar med minnen från förr
Jag sitter här och tänker tillbaks på dagar från förr
Det är så dumt, så jävla dumt borde sluta innan jag dör

Allt jag gör är att öppna smärtans mörka dörr
Jag vill bort från igår
Jag måste sluta peta i mina sår

Jag vill bort från smärtan som jag får
Jag måste sluta peta i mina sår

Jag öppnar dörren, ett annat rum, där allt är bra
Jag ser tillbaks på allt som jag gjort
Nåt är bra, vill tillbaks, släpper inte tag
Tårar rinner, blodet stannar allt går så fort
Jag vill bort från igår
Jag måste sluta peta i mina sår

Jag vill bort från smärtan som jag får
Jag måste sluta peta i mina sår

Copyright: J 2001

På teve är den en man som gör konst av russin! Tydligen kan russin gå på skönhetssalong för att bli av med sina rynkor (skrynklor?) ocg man får inte äta russin utan kärnor för då blir det inga nya russinbarn! Själv har jag haft i uppgift på terapin att se ett russin som om jag kommer från mars och landar på det... Russin är ganska äckliga om man studerar dem väldigt noga.

Anja vann guld i Super-G. Grattis Anja! Nu får du skryta med att du är svensk!

Berglin!

Ont!

Har jätteont i den där jäkla foten idag! Det gör nästan mer ont nu än vad det gjorde när det hände *skumt* Nu har jag iaf tejpat foten för att få ökat stöd, men det verkar inte hjälpa särskilt mycket. Är trött på den där foten nu. Jag vill inte ha ont och jag vill ha hem min hund! Jag saknar henne. Pratade med N idag och allt går bra så det känns ju skönt att veta iaf. Jag är världens hönsmatte. Oroar mig hela tiden; äter hon, är hon ledsen, tror hon att jag har lämnat henne för alltid, är hon snäll och uppför sig, hur är det med hennes ögon...??? Ja, och oroar jag mig inte för Keyla så oroar jag mig för något annat. Fanns det ett VM i att oroa sig skulle jag utan tvekan stå överst på prispallen!

Jag tänker mycket på H och saknar honom såklart. Hoppas att vi kan ha lite mer kontakt nu efter gårdagens lyckade chattande. Jag blir glad av att prata med honom. Jag behöver en viss dos H om dan för att inte rasa ihop totalt. H verkar tyvärr inte inse det och verkar inte heller vara särskilt J-beroende...

Inställt, men kul ändå...

Det blev ingen J idag. Han var tvungen att rycka in som barnvakt. Det är iaf så historien lyder. Jag såg faktiskt, trots viss nervositet, fram emot att träffa honom igen. Vi ska försöka ses nästa vecka istället. Hoppas att det inte blir några fler panikutryckningar då..

Istället för att tillbringa min tid med J satt jag framför datorn. MSN:ade med H. Mycket trevligt faktiskt. ;o) Men när det roliga var slut (för hans del) försvann han plötsligt och spårlöst. Typiskt killar; när de har fått vad de vill ha så vänder de sig om och somnar. Jag som inte trodde att han var så stereotyp. Men jag ska vara glad att han vill ha kontakt med mig öht just nu, så jag tänker sluta klaga. Den timmen (eller hur länge det nu var) vi satt och chattade var iaf det roligaste som hänt mig på flera dagar (en annan rolig grej var när jag med en fot med bara en halv sena skulle klättra upp på en stege och ta ned mina gardiner, för de måste tvättas NU!). Chattandet gjorde det iaf uppenbart för mig att jag har exakt samma känslor för honom som jag haft sedan vi träffades. Det är sorgligt och tråkigt, eftersom de inte är besvarade. Men jag känner det där pirret i magen när han är online eller när vi pratar i telefon. Och det är ju trevligt iaf.

Sitter och lyssnar på James Morrison; I am not lost, just undiscovered. Stämmer det in på mig? Att jag bara har irrat bort mig bland trassliga mörka och svåra tankar och bara behöver bli hittad? Vem ska nu vara min vita riddare när H inte är med i bilden? Känns som om jag bara trasslar in mig mer och mer och att jag snart sitter fast så hårt att jag inte kan andas. Kommer att bli en svår kamp mot att stanna skadefri ikväll. Det är mycket lätttare att falla dit nu när Keyla inte är här. I annat fall brukar jag distrahera mig (färdighet!) eller iaf tänka att hon inte ska behöva se mig i det stadiet. Och det har fått mig att låta bli många gånger. Nu måste jag komma på något annat att göra. Önskar att H var här.



Hittade gamla bilder på mig och Sara. Blev så nostalgisk att jag nästan började gråta. Det är mycket saknad just nu. Jag kommer så väl ihåg den där festen. Det var när jag var och hälsade på henne på campus i England. Vi blev utslängda från den där krogen för att vi inte uppförde oss som fina flickor ska (har väl jag aldrig gjort). Vi gick tillbaka till Saras studenrum, rökte på och hade världens bästa sex hela natten. *love* Kanske är det en tjej man borde satsa på nu?

Anställningsintervju

Var på anställningsintervju imorse på Access Personnel. Det gick väl hyfsat. Känner mig alltid så malplacerad och vet aldrig vad jag ska svara när det frågar om löneanspråk. Det är ju så svårt att veta när man inte vet vilken tjänst det gäller... Trots klädvalskatastrofen igår såg jag iaf representabel ut. Men mina kläder gjorde mig ledsen. Hade på mig samma tröja som jag hade när jag och H förlovade oss. När jag kom hem tittade jag på foton från förlovningen (inte så smart så här i efterhand). Vi ser så lyckliga och kära ut. Jag är fortfarande kär, men inte fan är jag lycklig. Vad hände med oss, eller snarare, vad hände med H. Var tog hans känslor för mig vägen? Sögs de helt plötsligt bara ner i ett stort, svart hål? *förvirrad* Har för övrigt inte hört något från H varken idag eller igår. Det gör mig orolig för han var så himla speedad när vi hördes sist att jag misstänker att han kanske har gått ner sig totalt. Om han bara släppte in mig skulle jag kunna hjälpa honom.

Ska träffa J idag. Det är lite nervöst. Var hur länge sedan som helst vi träffades (sommaren 2005?) och då var det under helt andra omständigheter (jag dumpade honom). Men det blir säkert jättekul att ses igen! Får återkomma med det...

Saknar H och T

Det är mycket saknad just nu. Keyla är inte hemma och H och Trigger är ute ur mitt liv. Jag saknar H så mycket att det gör fysiskt ont. Jag saknar hans värme, närhet, kärlek. Han har alltid varit så snällt och ställt upp för mig. Han har funnits vid min sida under mängder av sjukhusbesök och han har hållt om mig och försökt lugna mig när jag har ångestattacker. Jag vill också finnas där för honom! Hörde inget från honom igår, vilket gör mig ledsen. Men han har ju ett nytt liv i Karlstad nu så han var säkert upptagen med annat. Jag måste acceptera att han inte vill prata med mig. Han har ju faktiskt dumpat mig, vilket torde innebära att han är ganska trött på mig. Men jag saknar honom så! Jag brukar ringa till hans mobil bara för att komma till telefonsvararen och få höra hans röst. Hans röst gör mig glad och lugnar mig. Men samtidigt blir jag ledsen; är en telefonsvarare så nära jag kommer att komma?

Trigger. Tokiga, roliga, galna ADHD-Trigger. Saknar honom med. Hans roliga påhitt (som att alltid gå och dricka innan man ska gå ut), att borsta hans päls, att klia honom på magen så att tåget går, hur han kryper utmed golvet när man ska göra rent hans öron, hur han dreglar när han väntar på sin mat och att han har ut halva vattenskålen när han dricker (hål i läppen?)... Keyla saknar honom också, det vet jag. Varje gång hon ser en schäfer börjar hon vifta på svansen och man kan riktigt se hennes besvikelse när hon inser att det inte är Trigger.

Kom tillbaka till oss!

Vaken...

Jaha, ska man börja vakna mitt i natten nu igen...? Har varit vaken sen tre och som vanligt haft världens råångest. Vakna nätter är ondskan själv. Om jag klarat mig utan att skära mig? Nej... Men det hade jag inte förväntat mig heller. Kanske är det det som är problemet; att det blir en självuppfyllande profetia. Att jag är så van vid att skära mig om jag är vaken på nätterna att det bara blir så utan att jag egentligen tänker på det? Och inga färdigheter har jag använt heller. Jag brukar inte kunna göra det när jag är trött. Dessutom är jag ganska less på färdigheter just nu. Kan inte riktigt se hur att beskriva en köksbänk, en tavla eller ett skrivbord ska hjälpa mig... Eller andas; det går inte att andas normalt när man har ångest. Hyperventilation here I come! Nej jag tror nog att jag får gå ner till den dygnet-runt-öppna 7Eleven och köpa en kaffe. Men det är ju så jäkla jobbigt att gå på de där satans kryckorna. Och så blir det tämligen svårt att bära en kaffe när man går på kryckor... Hmmm, måste komma på en lösning här...

Saknar Keyla!

På grund av total övermedicinering (jag är faktiskt inte schizofren!) gjorde jag en prakvurpa i trappen i torsdags. Kände direkt att något i foten gick sönder. In till akuten (hatar att vara där, alla känner igen mig på grund av alla överdoser). Foten var inte bruten, men en sena var av. Smärta och kryckor. Mamma och P ställde upp och tog Keyla på fredagen. Jag haltade runt med henne på korta promenader runt kvarteret (tog 45 minuter!). Det höll inte. Min stackars lilla hund var totalt understimulerad. Det gjorde ont i mig att jag inte kunde ta hand om henne på det sätt hon förtjänar. Min lilla bebis! Ringde uppfödaren men de kunde inte ta henne. Istället ställde T upp. Lämnade henne där i lördags. Hon har träffat honom förrut och de (T och hans flickvän) precis skaffat valp (en amstaff) så någon är alltid hemma, så jag är inte orolig för henne så (jo, lite orolig är jag nog allt. Men det är bara för att jag är en hönsmatte). Men jag saknar henne så mycket. Det är så tomt här hemma och så ensamt i sängen (ja, hon sover i sängen med mig). Och jag har inget att göra på dagarna! Nej, nu blir det kryckor, stödlinda, högläge, Zon-kräm, Alvedon, Ipren, kyla och allt annat som kan skynda på läkningen. Jag vill ha hem min hund!

Illusionen som gick i kras...

Hade inte skurit mig på ett bra tag trots allt som hänt med H. Känner mig mest ledsen och ensam och nere och har inte alls samma ångestattacker och flashbacks från våldtäkten som jag brukar ha. I veckan fällde min boendestödjare (borde heta boendestjälpare) att jag allt "hade gått upp avsevärt i v ikt sedan vi började träffas" (vi har haft kontakt i ett och ett halvt år). Det där har gnagt i mig i flera dagar nu. Orden ekar i mitt huvud och mitt redan extremt sargade självförtroende har fått sig en ordentlig törn. Imorgon ska jag på anställningsintervju och började fundera på vad jag ska ha på mig. Kunde nu tyvärr inte ha det jag tänkt ut för att jag tyckte att jag såg för tjock ut i det. Orkade inte längre med min äckliga kropp utan fick extrema tankar om att jag måste straffa den (och mig själv eftersom det är jag som styr den). Försökte med färdigheterna från DBT:n (läs mer om DBT här http://www.borderline.nu/nuke/modules.php?name=News&file=article&sid=38); inte döma, acceptera läget, distrahera. Satte mig ner och kollade igenom alla foton på datorn. Det brukar få mig på bättre humör. Men jag mådde bara ännu sämre eftersom Keyla inte är hos mig just nu (läs mer i annan post). Det som inte får hända var oundvikligt. Så nu har jag ett nytt, stort sår på ena benet. Det blev inte särskilt djupt och jag har försökt att tvätta det och lägga om det så gott jag kan (tycker egentligen inte att jag förtjänar sådant). Det som har gått så bra för mig! Varför blev det så här nu då? Känner mig enormt missnöjd och besviken på mig själv. Nu måste jag kämpa för att inte hamna i den onda cirkeln (att skära mig för att jag har skurit mig...). Fan, att jag trillade dit igen! Jävla drog!

Slut...

Jag kan inte förstå att det är slut. Jag vill inte förstå att H har lämnat mig. Det känns tomt. Och konstigt. Och ensamt. Varför slutade han att älska mig? Vad hände? Jag trodde att han menade allvar med oss, att vi skulle klara oss igenom både svåra och roliga stunder. Jag trodde på oss. Jag trodde att vi kunde klara allt bara vi var tillsammans. Jag tror det fortfarande. Och jag försöker desperat få honom att inse det också. Men han vill, eller kan, inte se det fina vi hade. Han hänger sig fast vid de svåra stunderna, medan jag tänker på allt roligt vi har gjort, alla tokigheter vi hittat på, att vi är usla på att navigera (iaf utan Rakel), att hundarna har så roligt tillsammans, att vi sitter och bråkar om vem som ska vara dj i bilen, att landet har varit våran fristad, när vi köpte VM-polkagrisar i Gränna och var urusla på att resa tält. Jag ser inte vårt förhållande som fullt av ångest, sjukhus, mediciner och terapi. Jag ser glädje, kärlek, ärlighet, åtrå, generositet. Hur kan vi se så olika på ett och samma förhållande? Vill han vara ifred nu för att han mår dåligt (är nere eller uppe). Är att skjuta undan mig ett försvar från hans sida, ett sätt att se till att jag inte kommer för nära och ser det mörka som han lever i ibland? Men jag vill se det. Jag klarar av att se det. Jag vill finnas där i de stunderna. Jag vill finnas där för honom i alla lägen; bra som dåliga. Jag hoppas fortfarande. Jag hoppas att han ska stå utanför min dörr varje gång jag kommer hem. Jag har inte tagit av mig ringen. Jag har inte tagit ner fotona från väggen. H:s nummer ligger kvar i mobilen (och i hjärnan). Jag bara gråter när jag tänker på att jag ska klara av att ha ett drägligt liv utan H. Jag vet inte om jag kan. Och jag vet inte om jag vill. Det enda jag är säker på är att jag vill, att jag behöver, att han kommer tillbaka till mig.