Screwed up!

Ursäkta om den här posten blir rörig. Jag är så trött att jag bara vill gråta. Jag mår illa och alla tangenter ser jag dubbelt. Men jag ska försöka träffa rätt iaf...

Jobbat hela dagen. Gick uppp i ottan. Keyla är fortfarande lika förvirrad och undrar vad vi gör ute vid fem på morgonen. Hon tittar på mig och det ser ut som att hon säger "matte, tror du att jag vill gå ut och kissa och bajsa nu?" Inte blev det bättre av att det regnade småspik när vi var ute. Men man vaknar ju till liv iaf! Åkte ut med Keyla till dagiset och sen till jobbet. Var tidig som vanligt. Jag är en sådan jäkla tidspessimist! Kommer alltid för tidigt vart jag än ska. Ännu en dålig sida?

Jobbade på femte våningen idag, och inte på fjärde som jag gjorde i tisdags. Jag är helt förvirrad gällande det där med våningarna; vet aldrig om jag ska upp eller ner eller till höger eller till vänster. Men jag är nog ganska borta i huvudet i största allmänhet så det förvånar inte mig iaf. Det är roligare att jobba på femte våningen; de som bor där är piggare och mer självgående. På fjärde bor de som inte orkar ta sig ut ur sina rum (knappt upp ur sina sängar) och där är det ett ständigt spring med brickor och mediciner och larmklockor som ringer. På femte bor de pigga och alerta; de som tar sig med lite stöd till matsalen och de som sitter uppe på dagarna. Ja, alla förrutom Brita Hjort af Orenäs förstås då. Hon anser sig vara för fin för att beblanda sig med de andra och lämnar inte sitt rum om man inte tvingar ut henne på gångträning. Dessutom är hon en jävligt sur tant som går i taket och skäller ut en om man inte gör allt precis så som hon vill. Är man en minut sen med hennes frukostbricka får man minsann veta det! På samma våning bor Åke som mest av allt vill ha en tjej ("flicka"), Arne som är blind och är min rökkompis, Brita S som är hur söt som helst i sina röda glasögonbågar, Lilly som mest av allt vill ha sällskap, Elsa som bestämmer över fjärrkontrollen, Bertha som fyllde 94 år idag men absolut inte ville bli firad, Theresia som är 105 år, elallergiker och vegan, och Edith som sminkar sig som om hon vore 25! Det är kul på jobbet!

I screwed up badly at work today. Som nämns ovan finns det två Brita och det hade inte jag riktigt koll på. Blev så stolt när jag skulle gå och hämta snobb-Britas frukostbricka och lyckades hitta den på första försöket! Problemet var bara att det inte var snobb-Britas bricka utan söt-Britas. Tyvärr äter inte de båda Brittorna samma mediciner... Det hela hade kunnat sluta i katastrof, men som tur var upptäcktes mitt misstag innan någon skada var skedd. Jag blev dock skärrad och kände mig totalt oduglig och värdelös. Var tvungen att smita upp på terassen, röka en cigg, andas i fyrkant och ringa G. Sen har det bara varit att öva färdigheter hela dagen; acceptera, släpp och gå vidare, reparera, och inte döma, inte döma, inte döma... Fan, det är ju två jobb jag har!

Hämtade Keyla på dagis efter jobbet. Där hade det varit bråk och Keyla hade blivit så skärrad att hon sprungit ut! Lilla gumman. Var hemma i 45 minuter och gick sen ut på en tvåtimmars-promenad med Keyla och Ludde i Haga. C har det lite krisigt med P så det behövde vara ifred och prata. Vi var totalt ensamma i hela parken och det regnade konstant. Gud, vad skönt det var! *ler*

Nu ska jag ge Keyla mat, lyssna på Paolo Nutini, försöka äta något själv och sen sova, sova, sova. Imorgon 04.30 kommer jag pigg och glad (NOT!) att vakna upp till textraden "This is the end, you know, all the plans we had went wrong" (Fairytale Gone Bad med Sunrise Ave.) God natt!

Hemsk, hemsk kväll...

Psykbryt och blod och knivar kan jag ta, men att min älskade Keyla mår dåligt är något av det värsta jag kan uppleva. Hon är min lilla bebis och händer det henne något får jag panik. Således har kvällen varit fylld av panik. Kom hem efter en jättetrevlig promenad runt Haga med Ludde och C. Keyla hoppade direkt upp i sängen. Som vanligt alltså. Sen märkte jag att hon höll på att klia sig jättemycket och gned kinden mot tassen. Säger till henne, sittandes vid skrivbordet, att hon ska lägga av, men hon fortsätter helt frenetiskt. Jag går bort till henne och upptäcker då att hon har som stora bölder runt ögonen, öronen och munnen. Det såg ut som att hon hade varit i slagsmål och fått både två blåtiror och fläskläpp. Dessutom hade hon små bölder uppe på huvudet. Jag fick tokpanik. Ringde mamma och bara grät. Ringde H och bara grät och hyperventilerade. Mamma och P kom över och vi stressade iväg till DjurAkuten. Fortfarande total panik. Tror att jag under den tio minuter långa promenaden rökte jag typ ett halvt paket cigg. Veterinären konstaterade snabbt att det var en allergisk reaktion. Mot vad kunde han inte säga, men antagligen har hon kört ner huvudet i något läbbigt. Hon fick kortison intravenöst och vi blev hemskickade. Det ska gå ner nu under kvällen och gör det inte det eller blir värre måste jag åka in igen. Nu ligger snuttegumman och sover...


Första dagen på jobbet idag. Roligt och lärorikt och knäppt på samma gång. Mycket tynga lyft, mycket krämpor, mycket upp och ner med rullstolar och rullatorer. Men också mycket roliga och intressanta historier, leenden, sura miner, pratstunder, medicindiskussioner, medarbetare. Jag tror att jag kommer att trivas där. Jag fick pluspoäng idag dels för att jag lyckades få i Elisabeth hennes mediciner, dels för att jag förbarmade mig över Theresia och tog med henne upp på altanen. Det senare visade sig vara en mycket komplicerad historia. Theresia är 105 år, vegan och (påstådd) elallergiker. Med upp till terassen, där hon sitter halva dagarna, ska filtar, sjalar, rockar, fler filtar, påls, kudde, rullator, mössa, vantar. Och mat till fåglarna. Och allt ska ligga i en speciell ordning och vara på ett speciellt sätt. Men jag fick till det till slut och den gamla damen blev nöjd. Så då var väl mitt jobb gjort...

GD-statyer + psykbryt

Har inte sovit något vidare inatt (läs tidigare post), vilket har lett till att dagen varit lite upp-och ner. Jag har varit trött och ledsen och nere. Var på hundöarna med C och Ludde. Det fick mig iaf på lite bättre humör. Att se Keyla springa i full galopp, sträckandes på sina långa ben och med min vante som en trofé i munnen är lycka. Både för henne och för mig. Gud, vad jag älskar den hunden. Utan henne hade jag med största sannolikhet inte varit vid liv idag. Klyscha jag vet, men sanning.

Det finns en kvinna som gör fantastiska skulpturer av Grand Danois (http://www.danesculptor.com/). Både i naturlig storlek och i mindre format. De är så detaljrika och vackra. Hade jag en trädgård skulle jag absolut vilja ha en stor. Men om det är någon som känner för att muntra upp mig så passar en liten bra i min lägenhet *ler* Min favorit är "Bella and the Bug". Men alla är underbart fina!

Varför visas det en massa julfilmer på teve idag? I bakgrunden just nu går "Titta vem som snackar nu" och där är det jul och ikväll visas "Love Actually" som utspelar sig dagarna innan jul. Den senare ska jag iaf försöka att se...

---------------------------------------------------------------------------

Ovanstående skrev jag i lördags. Det blev ingen "Love Actually". Istället fick jag någon gång under kvällen ett rejält psykbryt. Ett psykbryt som innefattade knivar, blod, alkohol, mediciner, ångest, rädsla, självmordstankar, självhat. Och underbara, underbara N. Jag ringde henne och bad om hjälp. Hon släppte allt och kom hem till mig. Jag var ganska borta vid det laget, både fysiskt och psykiskt. Hon la om mina sår, såg till att jag kom ur mina blodiga kläder och följde med mig in till psykakuten. Där har jag varit fram till idag. Det har varit två dagar med ett LPT ständigt hängande över mig, nerdrogad, oro för Keyla, känslor av misslyckande och besvikelse, värre galningar än jag själv... Men jag fick iaf sova ut och behinnorna fick vila lite. Nu är jag hemma igen med min lilla pluttgumma. Och jag känner mig faktiskt ganska nöjd med situationen. Hade det inte varit för N hade jag aldrig klarat mig igenom helgen och då hade jag kanske för alltid förlorat Keyla. N I adore you. You are, truly, my hero.

Not sleeping...

Borde sova. Det är konstigt att jag inte kan med tanke på alla sömnmediciner jag stoppar i mig. Till och med gubben på Apoteket frågade om "den här doseringen på Nozinan" verkligen stämmer". Jag var ju villig att erkänna att den gjorde det, vilket antagligen ledde till att han trodde att jag var schizofren. Men, men man ska ju inte bry sig om vad andra tycker.... Självklart har ju den här natten varit en riktig orgie i självdestruktivitet. Jag blir så jävla besviken på mig själv. Bara för att man inte kan sova och har råångest behöver man inte trycka kniven mot huden... Eller, tydligen behöver man det. I am so stupid! And I am so tired of myself!

Var ute med Keyla nyss. Hon var totalförvirrad och undrade vad vi gjorde ute så här dags på dygnet. Stackarna, som måste leva med mattes konstiga dygnsrytm.

Saknad

Mina fingrar tycks måla något livet inte vill förklara
Tårar rinner oavbrutet uppför mina kinder
för att dölja allt det som en gång blivit brustet.

Som smaken av en mardröm när man vaknat
ligger blodet vilandes på mina läppar.

I mitt slutna rumblåser vinden i natt
och mina händer darrar
medan jag drar snötäcket över hjärtat

Jag har gått så fel i mitt sökande efter dig
Dödens vaggvisa spelar innanför mitt skinn
och sorgen tycks vilja förklara något
mina bokstäver inte vill förstå

Allt blir bara till streck
längst mina förmultnade armar

Min regnbåge är så färglös nu
och stjärnorna de vilseleder mig

Här är så kallt
ett ögonblick har gått sönder

Tystnaden verkar vara det ända som lever numellan mina fyra vita väggar
världen måste ha stulit mina andetag.

Tro inte att jag har glömt dig
Men jag kan inte fortsätta att leta
Sorgen över att kanske aldrig hitta
skulle vara för tung att bära
Jag orkar inte mer

Copyright: J 2006

Flickan och duschen

En flicka vaknar av att väckarklockan ringer. Hon känner genast ett hugg i bröstet av ångest. Hon vet vad som kommer att hända, vad som händer varje morgon. Flickan går upp och stänger av väckarklockan. Hon röker en ciggarett för att försöka lugna sig men det är för sent. Hon hyperventilerar redan och är darrig som ett asplöv. Utan att ta på sig glasögonen går hon till badrummet på stapplande steg. Hon vill inte riskera att se sig själv i hallspegeln. Inne i badrummet hänger hon en handduk över badrumsspegeln. Hon vill inte att hon ska råka se sig själv i den. Flickan låter lampan vara släckt och duschar i totalt mörker. Att klä av sig kläderna är en plåga. Flickan sliter av sig dem så fort hon kan. Hon känner deras händer; hur de drar och sliter i hennes kläder. Hon börjar fundera på om hon verkligen är ensam i badrummet. Flashbacksen kommer och med dem paniken. Snabbt hoppar hon in i duschen och tvålar in sig och tvättar håret så fort det bara går. Hon känner deras händer överallt, hon ser deras ansikten och hör deras ord och skratt. Flickan hoppar ur duschen och torkar sig så snabbt och hårt att hon river upp sår på huden. Kläderna klär hon på sig snabbt och stressigt. Ibland blir det fel; en strumpa hamnar ut och in, en tröja bak och fram. Flickan bryr sig inte. Hon vill inte klä av sig igen. Vid det här laget är ångesten och flashbacksen så verkliga att hon är nära att hamna i dissociation. Flickan tror inte längre att hon är ensam hemma. Hon ser deras ansikten överallt och paniken sprider sig. Som en zombie går hon ut i köket och hämtar kniven. I samma stund som blodet rinner ur hennes kropp kommer lugnet...

Flickan är jag. Jag är 26 år. Jag blev våldtagen när jag var 20 år. Jag har inte kommit längre än såhär...

Svinig promenad

Hade en riktigt mardrömspromenad hem från parken idag. Jag och C och Ludde och C och Bellman gick i samlad trupp. Först mötte vi på en ful uteliggare och alla tre hundar börjar skälla. Istället för att bara gå därifrån börjar den fulla mannen i fråga att stanna och skälla tillbaka (!) på hundarna. Vi gick över gatan för att slippa honom, men han följde självklart efter. Så vi fick gå och släpa på tre helgalna, skällande och rädda hundar upp för hela Frejgatan. Sedan hände nästa grej; Keyla bajsade. Inget konstigt i det såklart. Jag började rota i väskan efter en bajspåse men insåg att jag hade gjort av med alla jag hade med mig ut. En miss av mig, men det var inte så mycket att göra åt. Lunkar skamsen därifrån. Framför mig går ett äldre par oc herren i detta par känner sig självklart tvungen att skälla ut mig för att jag inte plockat upp efter min hund. Jag borde skämmas, det är svineri och det är sådana som jag som drar alla hundägare i smutsen. Jag förklarade situationen (brist på bajspåse) och att det bara var en engångsföreteelse. Han muttrade på och gick vidare. Efter en kort promenad passerar jag detta äldre par på gatan. Då går de bakom mig och pratar högt och tydligt om vilken vedervärdig människa jag är. När jag ska svänga av ut på Karlbergsvägen ropar herren efter mig och fortsätter och skälla. Han hade faktiskt själv hund och något liknande skulle han aldrig låta hända. Jag tvivlar starkt på att det aldrig har hänt att han glömt att ta med sig bajspåse. Give me a break! Jag är så jäkla fragile just nu att jag grät hela vägen hem. Fy fan, vad överkänslig jag är...

Annars har jag varit deppig de senaste dagarna. Jag har inte hört ett knyst från H och allt känns bara mörkt och grått och trist. Inget känns särskilt kul och jag kan inte sova och inte slappna av. Har en massa ångest och skär mig mycket. Börjar fundera på hur jag någonsin ska kunna sluta att skada mig själv... Hur jag någonsin ska ta mig framåt (och förbi) öht. Hur ska jag klara av en exponeringsterapi i det skick jag är i nu? Är livrädd...

...

Har varit deppig idag. Har ont i benen så att jag knappt kan gå. Det gör mig deppig att jag inte kan ta långpromenader med Keyla just nu. Träffade mamma och åt lunch för att pigga upp mig själv. Funkade riktigt bra. Mådde mycket bättre när vi kom hem igen.



Satt och väntade på boendestödjaren som aldrig kom. En halvtimme efter utsatt tid sms:ade jag honom för att höra var han tagit vägen. Han var hemma och vabbade och hade glömt att ringa mig. Jäkla puckomänniska! Här planerar man hela sina dagar efter all psyktider man har och så kan de inte ens meddela en när de ska ställa in. Surade ett bra tag över det där faktiskt...



På eftermiddagen var jag på anställningsintervju på Mayday. Rekryteraren var jättetrevlig och jag tror att jag skötte mig bra. Eventuellt hade han ett kortare uppdrag under mars som han skulle kolla om jag kunde få. *hoppas* Annars hör de, precis som alla andra bemanningsföretag, av sig när något lämpligt uppdrag dyker upp. Jag undrar när det kommer att ske? Men jag börjar ju på S:t Petershemmet på måndag så jag har ju alltid något att göra... Börjar få sperationsångest (redan!) för att jag inte kommer att kunna vara med Keyla hela dagarna... Jag är så fjompig när det kommer till henne.

Kvällen blev lite av ett kaos. Skulle hem till G en sväng efter att vi varit i parken. Hans porttelefon fungerade inte och precis när jag tog upp mobilen för att ringa honom tog batteriet slut och mobilen tvärdog. Så det var bara för mig att Keyla att gå hem. Vi var hemma i en halvtimme innan jag och en trött miss K åkte hem till N. Hon kom till Stockholm på kvällen och ville ses. Vi drack rödvin och pratade och Keyla låg och sov i hennes soffa. Kom hem vid halv ett. Lagom lullig för att lätt kunna somna. Ett skönt sätt att somna på dessutom....

Berglin!

Lugn dag...

Har haft en lugn dag idag. Fick sovmorgon och tog det lugnt hela förmiddagen. Promenad med Keyla i Bellevue som vanligt. På eftermiddagen hade jag dejt med U på CityAkuten! Jag gick dit på grund av mina inflammerade benhinnor och U ville kolla upp en knöl i munnen. Det var alldeles för lång väntetid till öron-näsa-hals så U gick hem. Jag fick vänta en halvtimme innan jag träffade en doktor som konstaterad att det var behinnneinflammation. Han var på som fan om ärren på mina ben. Jag försökte vifta bort det med att "det är bara gamla ärr" men det köpte han inte så jag fick dra hela den sorgliga och patetiska historien. Fick hur som smärtstillande utskrivet så jag hoppas att det ska bli bättre nu....

Inget bra på teve idag. Vad ska man göra då? Gå och lägga sig...?

Trött

Har varit så fysiskt trött idag att jag nästan börjat gråta. Gick som en zombie iväg till terapin imorse. Men G var nöjd med veckan och vi börjar nu planera att starta en exponeringsterapi. Det hela går ut på att gradvis utsätta sig för det som skrämmer en och försöka att upphöra med undvikande beteenden (vilket jag har många av). Det hela känns jätteläskigt. Att se på sin kropp utan kläder, att lära sig att säga v-ordet, att våga prata om det som hänt känns ungefär lika jobbigt och lockande som att bestiga Mount Everest med rullator. Men det är något jag måste göra för att ta mig vidare och jag känner mig motiverad. Intressant artikel jag hittade när jag satt och surfade om exponering: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=465008

Bortsett från att jag varit Trötter idag har jag träffat min läkare och minskat ner mina mediciner ytterligare. Nu ryker den sista Oxascanden och Nitrazepamet. Dessutom ska Nozinan minskas i dos. Det känns läskigt (det med), men samtidigt skönt. Min medicinlista just nu är ett skämt och jag känner mig som ett vandranade Apotek. Dessutom är jag trög i både huvudet och kroppen på grund av alla mediciner. Hittills har jag mest märkt av fysiska problem med medicinminskningarna; jag är darrig, svettig och har myror i benen. Men det är värt det. Det måste det vara!

Sitter med Outsider på i bakgrunden (teven). Handlar om barn som är extremt allergiska. Fan, vad synd det är om människor (vuxna som barn) som är sjuka på riktigt. Här sitter jag med min välfärdssjukdom, mitt uppfuckade huvud och ett helt Apotek att tillgå. Det är fan inte synd om mig. Det är patetiskt att jag inte har kommit längre än så här och att jag är rädd för irrationella saker. Och ja G, nu dömer jag mig själv...